Glömskans poesi: I sista stund klev Nils-Åke Hasselmark åter upp på scenen

Sent i livet gjorde Nils-Åke Hasselmark en remarkabel återkomst. Paul Tenngart berättar om mötet med en poet och hans livsnödvändiga dikter.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Mitt i den pandemiska sommaren 2021 ringer telefonen. Jag är i stugan och mottagningen är dålig, men jag hör att rösten tillhör en man från Stockholm och jag urskiljer orden ”Paul Andersson” och ”brev”. När jag tror att jag har förstått blir jag eld och lågor: den här mannen har rensat i sina lådor och hittat ett brev från den legendariske femtiotalspoeten Andersson. ”Javisst,” säger jag, ”det är bara och skicka!”

Jag uppfattar inte riktigt mannens namn. Först ett dubbelnamn: Sven-Åke? Nils-Erik? Och så ett efternamn med ”Hassel” i sig. Hasselquist? Hasselgren?

När paketet anländer veckan därpå blir jag besviken. Inte finns här något brev från Paul Andersson. Istället står jag vid brevlådan med en tjock bunt datorutskriven korrespondens från 1960-talet mellan två för mig helt okända brevskrivare.

Men jag får åtminstone reda på den där mannens namn, och när jag konsulterar Internet stiger intresset igen. Jaså minsann, Nils-Åke Hasselmark är själv poet och har gett ut sjutton diktsamlingar sedan 1957. Och på åttiotalet fick han Sveriges Radios lyrikpris för sin författargärning. Varför har jag aldrig hört talas om honom?

Några månader senare träffas vi i hans lägenhet på Brännkyrkogatan 29 på Södermalm. Jag vill hjälpa honom att publicera de där gamla breven mellan Nils-Åke och en författarkollega som är på resande fot ute i Europa. Breven handlar om det skrivande livet och ger en unik inblick i en poets tillvaro mitt i folkhemmets sextiotal: de ständigt grusade förhoppningarna om stipendiepengar, balansgången mellan åtråvärd skrivtid och tvingande vikariat på fritidshem, men också den rena kreativiteten, passionen för de poetiska orden – ja, den obändiga övertygelsen om diktens livsnödvändighet. Samtalet med Nils-Åke ger mig mycket mer kött på benen om allt det där, men jag får också en massa annat.

Jag får reda på att han som ung försörjde sig som sjöman, åkte med tankbåt uppför Eufrat och stannade till vid öarna utanför Venezuela. Det tatuerade ankaret vid tummen bär ännu vittnesbörd om denna unga världsupptäckartid. Efter lumpen 1954 liftade han ner till Medelhavet för att leva bohemliv och måla tavlor. På Ibiza blev han förälskad, och under två eru