Pessimism: Helene von Druskowitz gjorde det förbjudna – vilken befrielse!

Var är kvinnorna som exploderar snarare än imploderar? Anna Ringberg söker ett grandiost vansinne och finner filosofen Helene von Druskowitz.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Vi befinner oss på ett mentalsjukhus i österrikiska Amstetten, tidigt 1900-tal. Patienten Helene von Druskowitz har kallats till överläkarens kontor, där hennes förmyndare väntar. Han är fly förbannad. Druskowitz, klassad som en abnorm individ, har nu begått en lika abnorm handling. Hon ombeds sätta sig vid skrivmaskinen.

Själsligt mörker kan ta olika riktningar. Själv växte jag upp med en pappa som med alkohol och grannfejder riktade sin desperation utåt, och en mamma som riktade oron inåt, genom att bli så liten som möjligt. Det explosiva och det implosiva. Hemma hos oss var könsrollerna tydliga och följde en logik som känns igen genom historien: män har ofta fått rasa, medan kvinnor burit tungt i det tysta.

Svartsynta kvinnor har setts som hysterikor och diagnostiserats – medan män citerats. Litteraturen, skriven av män, skildrar krig, inte förlossningar. Den maskulina vreden har lyst upp som blixtar på himlen, medan det feminina raseriet blivit till lavaströmmar, glödande under jordens skal.

Själv har jag skytt den inåtvända oron, den jag tänkt på som kvinnlig, och som jag sett kan fräta sönder både integritet och livsglädje. Jag har föredragit författare som bär sin desperation som en fackla, som med stora åthävor hänger sitt hjärta på en krok.

Sedan länge har jag älskat de manliga pessimisterna – Schopenhauer, Nietzsche, Cioran – karlar som med full kraft krossar den förljugna allmänhetens skenheliga humanism. Deras bombastiska misantropi och befriande brist på självinsikt är som mumma för själen.

Jag minns när jag en gång satt i ett själlöst köpcentrum, i väntan på att hämta min dotter på ett barnkalas. Jag läste Cioran och grät av tacksamhet över aforismer som: ”Att finnas till är att sitta fast.”

Lika glad blir jag när Schopenhauer kategoriserar fem sjättedelar av alla människor som idioter, moraliskt usla, intellektuellt slöa och perverterade. Och jag känner mig också märkligt lätt till sinnes när Nietzsche vänder omgivningen ryggen och hyllar sitt älskade fantasifoster övermänniskan. Det grandiosa vansinnet kan vidga världen och raseriets tyngd göra läsaren lättare.

Jag har undrat: var är kvinnorna som skriver på det här sättet? Hur ser de