Inspärrad litteratur: Markis de Sades ”De 120 dagarna i Sodom”

Det troddes vara förlorat, men kom att få ett stort kulturellt inflytande. Ulf Karl Olov Nilsson berättar om ett manuskripts förunderliga historia.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Donatien Alphonse François de Sade, allmänt kallad Markis de Sade, levde mellan 1740 och 1814 och är den som givit namn åt den perversion som kallas sadism, dvs när någon njuter sexuellt av att tillfoga någon annan smärta. Markisen föddes i Frankrikes allra högsta aristokrati och hans liv kom att pendla mellan libertinska utlevelser, blasfemi, våldsbrott, långa inspärrningar i fängelser och på mentalsjukhus. Men också ordförandeskap i en revolutionsdomstol samt ett ständigt skrivande, av romaner, politiska pamfletter, egna teateruppsättningar. Ändå är nog filosof den bästa beteckningen på hans gärning, där han drev upplysningens längtan efter frihet, ateism, individualism till sin yttersta spets.

Markisens kanske mest extrema text är den ryktbara De 120 dagarna i Sodom skriven i lönndom under trettiosju dagar 1785 mellan klockan sju och tio på kvällen i fängelsecellen på Bastiljen. Manuskriptet skrevs med rent mikroskopisk handstil på båda sidorna av tolv centimeter breda pappersark som Sade limmade ihop till en rulle som i hela sin längd mäter dryga tolv meter. När Sade hastigt förflyttades till mentalsjukhuset Charenton kom han att tro att hans mest radikala manuskript för alltid gått förlorat. De 120 dagarna i Sodom är, när jag läser den nu i Hans Johanssons översättning, verkligen chockerande, i det närmaste oläsbar, lika monomant skrämmande som – ja, det måste sägas – komisk.

Boken var tänkt att bestå av fyra delar, men endast den första är någorlunda färdig. Vad som börjar som en historisk pornografisk roman, övergår till en lika schematisk som fragmentarisk katalog över perversioner, tortyr och mord. I sista halvan av boken är beskrivningen av abnormiteterna så bisarra och rent fysiskt omöjliga att de lämnat verklighetens gränser och snarare är att betrakta som en i decennier inspärrad människas allra mest solitära fantasier. Sades skrift är i den meningen en konkretisering av hans begrepp ”isolism”, idén om att människan är absolut ensam och oförmögen att dela erfarenheter med andra, annat än, möjligtvis, genom att tillfoga och bli tillfogad smärta.

I amerikanske journalisten Joel Warners bok ”The Curse of the Marquis de Sade” får vi fö