Natursyner: Vad tänker en ollonborre som åker rutschkana?

Finns något som gör människan unik, eller bygger våra idéer om djuren på förutfattade meningar? Eva-Lotta Hultén prövar ett långsamt tittande.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

En solig sommardag gjorde min man en iakttagelse framför ett vagnslider med tak av korrugerad plåt. En ollonborre kom brummande genom luften. Den flög upp till takets nock, fällde in sina vingar och åkte sedan rutschkana nedför hela taket med ett rasslande. Väl nere fällde den elegant ut vingarna, flög tillbaka upp till nocken och gjorde om samma sak igen. Och igen. Denna gång tog det en ände med förskräckelse. En fågel hade hela tiden suttit och betraktat ollonborren. Nu lyfte den från sin plats och kom flygande från sidan och högg den lekande insekten i luften, innan den hunnit breda ut vingarna.

Lekte ollonborren verkligen? Antropomorfism kallas det när vi ogrundat ser mänskliga drag hos djur. Det har inte betraktats med milda ögon inom vetenskapen eftersom det kan hindra oss från att se djuren för vad de verkligen är. Men också det omvända förhållandet är problematiskt. Vi kan missförstå en massa saker på grund av förutfattade meningar om skillnader.

I en studie placerades studenter ut bland människor som betraktade schimpanser på ett zoo. Observationerna visade hur barn tog allt som aporna gjorde på allvar och blev oroliga när de såg aggressivt beteende. Vuxna, å andra sidan, avfärdade schimpansbråken som skoj och lek, men med kunskap om apors beteende kunde man i studien konstatera att det var barnen som var mest korrekta i sin tolkning. Kanske för att de ännu inte lagt någon kulturell slöja mellan sig själva och de djur de betraktade. Barnen förstod bättre än de vuxna vad de såg.

I boken ”The arrogant ape” berättar primatologen Christine Webb om vår mänskliga tendens att se oss själva som exceptionella, och hur detta hindrar oss från att faktiskt förstå oss på andra djur. Hon berättar om Harvardpsykologen Dan Gilbert som med glimten i ögat introducerat något han kallar för ”the sentence” – ”meningen”. Alla psykologer kommer någon gång under sin professionella karriär publicera en bok eller en artikel i vilken de använder frasen ”Människan är det enda djuret som …” Meningen kan avslutas på valfritt sätt och har hittills bland annat fortsatt med: använder redskap/ har en kultur/ tänker på framtiden/ är självmedvetet/ har ett avancerat språk/ är